Vänstern och solidariteten del 3

Det här blir bara ett utkast som jag hoppas kunna fortsätta längre fram, men när vi ändå är inne på ämnet vänstern och solidariteten tycker jag ändå det är värt att nämna ett av de tydligaste exemplena på vänsterpolitikers hyckleri. Det gäller politiker som i ena stunden kräver högre bistånd till fattigare länder och i nästa stund propagerar för handelshinder och tullavgifter mot samma länder (vilket man ofta gör med argumentet att man inte vill att arbeten och löner ska drabbas i det egna landet). Detta trots att vi kan vara relativt säkra på att frihandel gentemot fattiga länder gör bra mycket mer för att ta dem ut ur fattigdom än vad bistånd gör. Även detta är ett exempel på när liberaler visar sig vara mer solidariska mot fattiga människor än vad vänstern är.

Vänstern och solidariteten del 2

Svansbo avslöjar nästa exempel på hur solidarisk vänsterns politik egentligen är. Aftonbladetreportern Wolfgang Hansson har startat en utrikesblogg och förklarar i ett inlägg varför han helst vill se att de militära trupperna ska ge upp Afganistan och dra sig tillbaka. Det anmärkningsvärda i detta är det argument Hansson använder, nämligen att det handlar om pengar. Svansbo sammanfattar vad Wolfgang Hansson skriver:

Kriget kostar i år 5 miljarder dollar i månaden mot 3,5 miljarder förra året. […]

Alla dessa pengar och allt detta lidande. För vad? […]

Ok. Några ljusglimtar finns, det måste jag medge. Kvinnorna i städerna kan jobba och slipper bära burka, slöjan som stänger in även ögonen bakom ett nät.

Flickor kan gå i skola. Afghanerna har fått bekanta sig med demokrati.

Men där stannar det liksom.

Det handlar absolut om mycket pengar, men Hansson menar på fullt allvar att 5 miljarder dollar i månaden för resten av världen är ett för högt ekonomiskt pris, för att ett land med miljontals invånare ska få ta del grundläggande mänskliga rättigheter och slippa förtryckas av en islamistisk medeltidsdiktatur. Att jag nämner det här exemplet beror på att jag tror att Hanssons inställning är representativ för både vänstermedia och vänsterpolitiker. Frågan är nu bara hur en journalist som Hansson ska kunna propagera för högre skatter till exempelvis skola och vård, eller varför inte bistånd, när han samtidigt menar att fem miljarder dollar i månaden från resten av världen är ett för högt pris för att miljontals människor ska slippa behandlas som djur.

Vänstern och solidariteten del 1

Hur är det egentligen med synen på solidaritet? Detta är ett ord som traditionellt sett brukar anses känneteckna vänsterpolitiken. Men är det verkligen sant att vänsterpolitiker är mer solidariska mot dem som har det svårast än vad liberala politiker är.

För det första tror jag de flesta kan vara överens om att solidaritet i grunden handlar om att ge av sitt eget, av fri vilja, till någon annan som har det svårare. Vänsterns syn på solidaritet handlar snarare om att tvinga någon annan att ge (och inte sällan är det de själva som de anser vara de lämpligaste mottagarna). Men det slutar inte där.

Dick Erixon har tidigare skrivit om undersökningar som gjorts i USA, som visar på att människor som är mer liberalt lagda och intresserade av lägre skatter har en högre benägenhet att skänka pengar till välgörenhet. Idag tar han upp en liknande vinkel, nämligen gåvoskatten. Det är alltså, enligt Erixon, vänsterpolitiker som kräver att gåvoskatten (att människor ska behöva betala en extra avgift om de själva vill skänka pengar till en frivilligorganisation) ska finnas kvar, medan det är de borgerliga som vill ta bort den. När en sådan skatt i praktiken leder till att människor blir mindre villiga att ge bör det vara uppenbart att det i åtminstone den här frågan är de borgerliga politikerna som för den mest solidariska politiken.